Det vi inte förstår talar vi sällan högt om

I offentliga samtal om författares villkor återkommer ofta uppmaningen att upphovspersoner borde bli bättre på att prata om sin situation och sina pengar.

Men flera undersökningar, liksom många samtal med författare, pekar på att tystnaden inte alltid handlar om ovilja, eller att det skulle vara tabu - utan om osäkerhet.

För är det inte svårt att tala öppet om något man inte riktigt förstår?

Ersättning landar ofta som en siffra utan sammanhang.

En royaltyrapport som är svår att läsa, i många fall obegriplig.

En utbetalning som kommer långt efter att arbetet gjorts.

Det framstår ogenomskådligt, och kanske är det då inte så konstigt att det inte pratas om.

Kan det måhända kännas lite pinsamt att inte fullt ut kunna förstå sina egna ersättningsupplägg och rapporter - trots att det är ens eget arbete och i många fall önskade levebröd det gäller?

Under det senaste året har det skrivits och talats en hel del i nordiska medier om hur det är att leva som författare. Fokus ligger ofta på låga ersättningar och ibland (allt för sällan, tycker vi) på den långa väntan på pengarna. Och kanske missar samtalet då en stor del av utmaningen: osäkerheten under tiden däremellan.

Att inte veta vad man ska förvänta sig.

Att inte kunna följa hur ens arbete faktiskt tas emot.

Att leva med en ekonomisk verklighet som först blir synlig när den redan är passerad.

Många författare vittnar om att just den här ovissheten är det som driver fram stödjobb och parallella karriärer - inte nödvändigtvis för att inkomsterna är obefintliga, utan för att de är omöjliga att förutse.

Samtidigt visar erfarenheter från andra ekosystem, där man förändrat tillgången till intjänade pengar, något intressant: en stor del av upplevd trygghet och ekonomisk kontroll verkar ligga i vetskapen. I möjligheten att se vad man tjänat in, även om man inte tar ut pengarna direkt.

Många som exempelvis har möjlighet att ta ut sin lön när de vill låter den ändå ligga kvar till det vanliga utbetalningstillfället. Skillnaden är inte tillgången till pengarna - utan tillgången till informationen.

Kanske borde vi därför ibland vända på frågan.

"En royaltyrapport som är svår att läsa, i många fall obegriplig"

Istället för att undra varför konstnärer inte pratar mer om pengar, kan vi fråga oss:

är ersättningsmodellerna runt dem tillräckligt transparenta för att överhuvudtaget kunna talas om?

Det är också extra intressant att ställa den frågan i ljuset av att transparens numera inte bara är ett ideal, utan en lagstadgad rätt.

EU:s DSM-direktiv som justerade upphovsrättslagen i Sverige redan för några år sedan, slår fast att upphovspersoner har rätt till aktuell, relevant och uttömmande information om hur deras verk exploateras och vilka intäkter de genererar.

Ändå vittnar många författare om att de inte ens känner till att denna rätt finns. Och många känner inte heller till att förlagen knappt har tillgång till informationen själva.

Kanske säger det något om hur långt det fortfarande är mellan lagstiftning och faktisk vardag för gemene upphovsman.

EU:s DSM-direktiv (Digital Single Market) infördes för att stärka upphovspersoners ställning i den digitala ekonomin.

För författare innebär det bland annat rätten till:

• Tydlig information om hur deras verk används

• Regelbunden rapportering om intäkter och exploatering

• Relevant och begriplig data, inte bara slutliga utbetalningar

Syftet är att minska informationsasymmetrin mellan upphovspersoner och de system som förvaltar deras verk.

Samtidigt visade en europeisk genomgång från 2024 att mycket få aktörer i praktiken lever upp till direktivets intentioner fullt ut - ofta på grund av bristande teknisk och organisatorisk infrastruktur.

FAKTA DSM-DIREKTIVET